Skrivet i tacksamhetsstund

Jag vill bara skriva ett slags tacksamhetsinlägg (fast jag egentligen borde skriva en gestaltningstext i skräcktema med begränsningar) för att jag har slagits av många tankar de senaste dagarna. 
 
Som ni vet var jag ju i Stockholm från i torsdags tills igår morse. Under den tiden träffade jag massor av människor. Victoria som jag ju känt i näääästan tio år?! Det är så sjukt. Hon, Rebecka, Agnes och jag träffades på Hällevikslägret då. Det är helt sjukt att vi hållit kontakten så länge, trots allt avstånd. Sedan tog jag en fika med Amanda, hon gick skrivarkursen i höstas och vi träffades på förra Stockholmsträffen. Den gången pratade vi om så otroligt mycket bra saker att det kändes om om vi känt varandra jättelänge? Och den här gången försvann två och en halv timme i som i ett knäpp mellan tumme och långfinger. Supertrevligt var det. 
 
Untitled
Untitled
 
Jag tog ju inga bilder på människorna det här handlar om, men här är i alla fall lite vinklar från Kaffeverket vid S:t Eriksplan.
 
Samma eftermiddag hade vi kursträff. Åh, älskar kursträffar. Jag mötte upp en annan Amanda på ett fik i Gamla stan (som jag numera är rädd för pga såg sex råttor där en natt). Hon är också en så otroligt klok och fin och inlyssnande person. Vi pratade ju om allting mellan himmel och jord och fick sedan skynda iväg till Nobelmuséet där vi träffade återstoden av klassis. Alltså inte allihop eftersom att det är en distansbaserad kurs, men ett par stycken. Det var supertrevligt. Plus underbara lärare. Önskar att vi var en vanlig klass och en vanlig skola. 
 
Tidigt tidigt onsdag morgon, åkte jag in till T-centralen och tog tåget mot Oslis. När klockan var typ halv 11 rullade tåget in på perrongen och där stod Josefine! Underbara människa. Vi har träffats totalt tre gånger någonsin och eftersom hon bor där tog vi en fika, innan jag skulle åka vidare till Simon. Sjukt trevligt. Jag önskar att vi kunde umgås jämt. 
 
Och så igår eftermiddag åkte jag till Hemsedal. Där stod min nummer ett bästa människa på jorden och jag blir typ knäsvag när jag ser honom. Simonpimon. Så just nu andas jag alltså in all kärlek som finns att uppbåda för att klara av de månader som är kvar tills han kommer hem igen. 
 
Och och och, som att förstärka all tacksamhet så vet jag att när jag kommer hem har bästa Nelly fyllt tjugo år, och jag vill krama om henne och ge henne present och jag vill träffa min Ebba också. Och denna saknade Nathalie också hoppas jag. Åh. JAG HAR VÄRLDENS BÄSTA MÄNNISKOR OMKRING MIG. 
1 kommentar
Nathalie

Världens bästa Maysan, saknar dig jättemycket!