I kroppen min

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag vet inte vilka formuleringar och ord som känns värdiga denna självbiografi. Helt fantastisk och så sjukt jäkla nödvändig är den i alla fall. Cancern har tagit många liv ifrån mig, men nu börjar jag förstå hur den kan upplevas inifrån. Vad som händer med kroppen och hjärnan. Hur döden blir en del av livet, fast ändå inte. 

 
Ida frågade för ett tag sedan om jag hade läst brevet Kristian Gidlund skrev till sina ofödda barn. Nej sa jag då. Men så en dag låg uppslaget framför mig. Jag satt på tåget och kände hur hela ens världsbild vändes upp och ned. Så fantastiskt fint och så fruktansvärt sorgligt att själen började blöda. 


0 kommentarer