Ångesten och friheten

Vilken dag. Vilken kväll. Påbörjade vad som förhoppningsvis blir min sista pluggdag runt halv nio snåret imorse. Nu, såhär kvart i tolv på natten känner jag feberrosorna sprida sig över kinderna och huvudet dunka intensivt mot pannbenen. Hjärtat har fortfarande inte saktat ned på takten utan fortsätter lika frenetiskt sina slag mot bröstkorgen. Men värst är ångesten. Ångesten som äter upp mig inifrån. Den som säger att nej Maya, det här arbetet var inte bra. Det där var inte tillräckligt. Läste någon gång ett citat som löd ungefär; att säga till någon som har ångest att sluta ha det, är som att säga till någon som har värk att sluta ha ont. Det är precis så det känns, att trots upprepade bevis på att jag duger precis som jag är, finns det inga ord i världen som kan göra mig fri från ångesten. Men jag hoppas, hoppas att jag kommer vara fri från den när skolan slutar. Att jag den tolfte juni sjunger om studentens lyckliga dar fri från mina hjärnspöken och den nästan kroniska huvudvärken. 
 
Nu ska jag sova. Drömma om en ljusare tid och om ett mentalt välbefinnande. I drömmen ska jag känna doften av syrener och imorgon ska jag njuta av den på väg till skolan. Nu är det bara två och en halv vecka kvar tills friheten och tills jag slutar med att gå samma väg mot tåget sådär omänskligt tidigt om morgnarna. Jag längtar tusan ihjäl mig. Godnatt på er. Sov så gott. 
1 kommentar
Ann

Ångest sägs vara själens smärta ..... Kram fina Maya <3