Ett så starkt ljus

Jag älskar att läsa böcker. Ibland gör jag det ofta, och ibland betydligt mer sällan. 
I början på lovet läste jag ut Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. 
Därefter tog jag mig an bibliotekariens tips Ett så starkt ljus. Det stod att den var lite i samma anda som Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och det var den verkligen - obesvarad kärlek. 
Huvudpersonen Sara blir under bokens lopp förälskad i tre personer Linnea, Joanna och C. Ingen av dem besvarar hennes intensiva känslor och det driver henne till vansinne. Det blir ofta svårt och jobbigt att hantera hennes känslor, och Saras egen bearbetning av situationen är att skriva. Hon studerar på universitet men efter hand blir det allt svårare för henne att få livet att gå ihop. Passande nog träffar hon en person (som jag tillfälligt glömt namnet på), och deras vänskap är ömsesidig till skillnad från de andra relationerna. 
 
Till en början var handlingen svår att få grepp om. Dessutom var det först närmare slutet man började förstå vem Sara var. Kanske var det detta som räddade romanen och lockade mig till att fortsätta läsa. 
Språket var fantastiskt fint, men ömsom lite väl filosofiskt. 

Jag kan inte säga att jag älskade Ett så starkt ljus, men jag tror jag hade för mycket känslor i mig själv för att sympatisera med och förstå Saras känslor. 

 
 
0 kommentarer