Beckomberga - ode till min familj

Inatt läste jag ut Beckomberga - ode till min familj av Sara Stridsberg.
Jag blev helt fångad av hennes magnifika miljöbeskrivningar och hur hon på ett säreget sätt kunde inkludera så mycket i så litet format. 
Boken beskriver människor som kommer och går på mentalsjukhuset Beckomberga utanför Stockholm. Vi får följa Jackie, vars pappa Jim bor där. Jackie älskar att vara hos sin pappa. Jim däremot, har ett tämligen speciellt bemötande gentemot sin dotter men det förklaras något diffust under berättelsens gång. 
Under bokens lopp kastas vi fram och tillbaka i tiden. Jackie som barn. Jackie som vuxen med ett eget barn. Trots hennes olika åldrar och livssituation tänker hon och drömmer hon ständigt om tiden på Beckomberga. 

När jag läste recensioner om denna boken trodde jag att det skulle vara en dyster och destrukiv historia, men det var det inte. Inte alls på det extrema sätt jag hade tänkt. Mycket lyftes upp av hur personligheterna framställdes - de beskrevs alltid i goda ordalag. Desstuom var miljön runt sjukhuset alltid insvept i ett guldskimrande töcken som förgyllde naturen och därmed blev likväl historien ljusare. 

 
En väldigt bra bok, måste jag säga. Inte till en början och inte tårdrypande mot slutet, men jag tror jag kommer bära den med mig en lång tid framöver ändå.
0 kommentarer