Sommarboken

Över helgen läste jag en bok som legat bland mina andra hur länge som helst - Sommarboken av Tove Jansson. 
Lånade den av min storasyster Ida och tänkte genast, med tanke på titeln, att jag sparar den tills sommaren. Men, i brist på annat att läsa under lovets sista dagar, fick den lov att dammas av.
 

Boken handlar om hur Sophia och hennes farmor tillbringar sommarmånaderna därute på ön. Deras egna ö. Där gör farmorn så gott hon kan med att uppfostra Sophia och ge svar på barnets stora frågor om livet. Tillsammans leker de, går på upptäcktsfärder och kivas. 

 
Det finns ett fint textutdrag som jag hade velat visa er - "Månen var lite röd och nästan lika ljus som himlen, under den gick mångatan ända fram till stranden. De fortsatte tvärs över ön till andra sidan, då och då böjde sig farmon ner över marken och hittade något viktigt. Hon vandrade framåt mitt i mångatan, stor och svart, hennes stela ben och käppen gick alltjämt vidare och hon blev större och större. Månskenet låg på hennes hatt och hennes skuldror, hon bevakade ödet och hela ön. Det fanns inte det minsta tvivel om att farmorn skulle hitta allt som behövs för att avvärja olycka och död. Allt fick rum i hennes ficka. Sophia följde efter hela tiden och såg hur farmorn bar månen på sitt huvud och natten blev fullständigt lugn."

 
Fin bok det här. Stundtals sjukt ingående miljöbeskrivningar. Alltså så ingående att hon beskrev naturen med natur-ord som jag inte begrep överhuvudtaget. Men ändå en fin skildring av vänskapen över generationsgränserna. 
0 kommentarer