Sommarboken

Över helgen läste jag en bok som legat bland mina andra hur länge som helst - Sommarboken av Tove Jansson. 
Lånade den av min storasyster Ida och tänkte genast, med tanke på titeln, att jag sparar den tills sommaren. Men, i brist på annat att läsa under lovets sista dagar, fick den lov att dammas av.
 

Boken handlar om hur Sophia och hennes farmor tillbringar sommarmånaderna därute på ön. Deras egna ö. Där gör farmorn så gott hon kan med att uppfostra Sophia och ge svar på barnets stora frågor om livet. Tillsammans leker de, går på upptäcktsfärder och kivas. 

 
Det finns ett fint textutdrag som jag hade velat visa er - "Månen var lite röd och nästan lika ljus som himlen, under den gick mångatan ända fram till stranden. De fortsatte tvärs över ön till andra sidan, då och då böjde sig farmon ner över marken och hittade något viktigt. Hon vandrade framåt mitt i mångatan, stor och svart, hennes stela ben och käppen gick alltjämt vidare och hon blev större och större. Månskenet låg på hennes hatt och hennes skuldror, hon bevakade ödet och hela ön. Det fanns inte det minsta tvivel om att farmorn skulle hitta allt som behövs för att avvärja olycka och död. Allt fick rum i hennes ficka. Sophia följde efter hela tiden och såg hur farmorn bar månen på sitt huvud och natten blev fullständigt lugn."

 
Fin bok det här. Stundtals sjukt ingående miljöbeskrivningar. Alltså så ingående att hon beskrev naturen med natur-ord som jag inte begrep överhuvudtaget. Men ändå en fin skildring av vänskapen över generationsgränserna. 
0 kommentarer

Tisdagstankar

 
Av något outgrundlig anledning känner jag mig väldigt fotogenisk i den här polotröjan. På telefonen har jag inga egobilder FÖRUTOM när jag har denna tröjan på mig. Just nu sitter jag vid köksbordet, dricker kaffe och kollar på stearinljusens minskning. Tillika försöker jag påbörja arbetet med en uppsats i engelska och det går inte jättebra. Istället borde jag springa en liten runda för att få bort min alltmer putande mage. För inte mår kroppen och magen bättre av att sitta här framför datorskärmen som jag gör alla andra dagar och kvällar och nätter. 
 
0 kommentarer

Vi

Efter en slitsam tid med tidigare nämnda roman Att föda ett barn, ger jag upp den. Det har tagit mig nästan en månads tid att komma halvvägs och ingenting händer. Ingenting. 
 
Därför tog jag ett demonstrativt tag om David Nichols nya roman så fort jag såg den på skolbibioteket. Jag hade nämligen hört talas om den i Babel och dessutom älskade jag hans förra bok, En dag. Mina förväntningar var alltså tämligen höga..  

 
Okej, den handlar i korta drag om Douglas, en medelålders man i England som försöker så gott han kan i livet men som resonerar lite annorlunda med sig själv. Han är gift med Connie, kvinnan som är motsatsen till honom själv. Connie är konstnärssjälen, enkelheten och känslomänniskan, medan Douglas besitter precis motsatta egenskaper. Tillsammans får de en son, Albie, vars relation till sin pappa i milda ordalag, är väldigt ansträngd.
Hela romanen börjar med att Connie säger till Douglas att hon funderar på att hon kanske vill skiljas. Detta utlåtande gör givetvis Douglas helt förkrossad och han tänker göra allt som står i sin makt för att vinna tillbaka Connie och deras son. Så han börjar planera "den stora resan", där hela familjen ska resa genom Europa och förhoppningsvis pussla ihop deras sargade liv igen. Detta scenario följer definitivt inte Douglas väl utstakade planer, utan allt som inte får hända sker... 


Som kontrast till de senaste böckerna jag läst, var denna så enkel och så komisk och så romantisk. Precis vad jag behövde för tillfället. Däremot märker jag skillnad i språk böckerna emellan. Denna riktar sig till en mer allmän publik, och är därför väldigt enkel och lättläst. Boken var uppbyggd på ett ganska fiffigt sätt - anekdoter från Douglas tidigare liv berättades parallellt med nutiden. På ett skickligt sätt kopplades det samman till vad som hände, och som läsare förstod en (kan inte bestämma mig för om jag ska skriva "en" eller "man" längre... Dessa jämställdhetsdiskussioner tär på mitt dåliga samvete alltså) bakgrunden till händelserna på ett djupare plan. 

 
Sammanfattningsvis så tyckte jag om boken, men jag kända inga starka band till den såsom jag gjorde med En dag.
Jag vill även tillägga att jag tycker att tanken med berättelsen var väldigt fin - att spegla äktenskapet och den långa kärleken istället för att det allt som oftast skrivs om den första förälskelsen och sådant.
0 kommentarer