Jag heter inte Miriam

Berättelsen börjar på vad Miriam kallar sin födelsedag. Medan hennes barn och barnbarn och barnbarnsbarn står samlade runt hennes säng, råkar hon säga att hon inte heter Miriam. Allesammans tog för givet att den gamla damen bara yrar, såsom de lätt gör på ålderns höst. Men barnbarnet Camilla förstår att det finns en sanning bakom påståendet. 
 
Sannerligen. Under en lång promenad runt sjön i Nässjö, berättar Miriam om fragment ur sina ungdomsår i Auschwitz och i Ravensbrück, och hennes resa från rom till en svensk hemmafru på 50-talet. Det är första gången någon får veta de djupa hemligheter hon begravt i sextio års tid. 
 
DSC_0461
 
Majgull Axelsson gör en särskådad gestaltning. Hon målar upp så tydliga bilder för ens inre att tårarna ständigt bränner bakom ögonlocken. Hon beskriver Miriams våndor och hennes skräck på ett sätt som frambringar alla de empatiska känselspröt som finns i ens kropp. 
 
 
0 kommentarer