Det nya livet

Sitter just nu på ett bibiliotek i ett samhälle mindre än litet och försöker disponera min tid rätt. Första skrivuppgiften är utgiven och min pluggdåsiga hjärna försöker knåpa ihop en text. För tillfället har jag hamnat i ett stadium där jag tvivlar på tanken bakom texten, och tvivlar på om känslan jag vill förmedlar ens framgår. Sjukt svårt dilemma!! Dessutom ägnar jag mycket av tiden här på bibblis åt att lyssna på det som finns i mina hörlurar (klassisk musik från någon av spotifys "fokus"-spellistor, eller också intressanta reportage på P1), eller åt att kolla mitt bloglovin-feed, eller åt att äta banan, men allra mest åt att glo runt i det boktäckta rummet. Vart min disciplin tagit vägen vet jag inte, men borta är den i alla fall.  
 
Untitled
 
Ett vackert hus på väg ner mot torget! Älskar älskar älskar rosorna!
 
Untitled
Såhär ser det mestadels ut.
Untitled
Och såhär! Jag har dessutom lärt mig att dricka svart kaffe och därmed upplevt nya smaker och nya dimensioner av kaffedrickandet. 
 
Hoppas allting är bra med er andra. Kramar!
1 kommentar

Malmödag i skrivanda

I torsdags begav jag mig mot Malmö för den första träffen med skrivarkursen jag ska gå nu i höst. Vi skulle ses kl ett på författarcentrumet Poeten på hörnet och diskutera böcker, skrivande och varandra. Jag tog ett tidigt tåg för att innan dess hinna gå ett varv på stan. Ett något för tidigt tåg, som gjorde att jag fick dricka morgon cappucinon vid kanalen och spana in förberedelserna inför Malmöfestivalen innan butikerna hann öppna. Inte helt pjåkigt ändå! Älskar min egentid. 
 
DSC_0627
 
DSC_0628
Första kurslitteraturen hade jag med mig. Kände att jag behövde ha lite på fötterna inför författarbesöket. Henrik Bromander som han heter, skulle nämligen komma till träffen och berätta om sitt skrivande! 
DSC_0629
 
DSC_0631

Mer bilder tog jag inte den dagen olyckligt nog... Efter en heldag i ensamhet, sånär som stunden med mina superfina kurskamrater, längtade jag hem. Jag som vill bo utomlands och plugga mil härifrån? Hur ska livet gå egentligen?! 
 
Nåja, jag är inte särskilt orolig ännu. Det löser sig tids nog. 
 
Många kramar!
0 kommentarer

Jag heter inte Miriam

Berättelsen börjar på vad Miriam kallar sin födelsedag. Medan hennes barn och barnbarn och barnbarnsbarn står samlade runt hennes säng, råkar hon säga att hon inte heter Miriam. Allesammans tog för givet att den gamla damen bara yrar, såsom de lätt gör på ålderns höst. Men barnbarnet Camilla förstår att det finns en sanning bakom påståendet. 
 
Sannerligen. Under en lång promenad runt sjön i Nässjö, berättar Miriam om fragment ur sina ungdomsår i Auschwitz och i Ravensbrück, och hennes resa från rom till en svensk hemmafru på 50-talet. Det är första gången någon får veta de djupa hemligheter hon begravt i sextio års tid. 
 
DSC_0461
 
Majgull Axelsson gör en särskådad gestaltning. Hon målar upp så tydliga bilder för ens inre att tårarna ständigt bränner bakom ögonlocken. Hon beskriver Miriams våndor och hennes skräck på ett sätt som frambringar alla de empatiska känselspröt som finns i ens kropp. 
 
 
0 kommentarer