Gregorius

En av mina sysselsättningar under påsklovet var att läsa ut Gregorius. Boken som legat i min bokhylla i snart ett års tid men inte lästs. Efter åtskilliga timmar blev jag färdig. 
 
 
Romanen skildrar prästen ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Ett intressant och vågat drag, måste jag säga. I Doktor Glas smutskastas pastor Gregorius. Han beskrivs som en avskyvärd och känslokall människa. Med de tankarna i bakhuvudet, begav jag mig in i Gregorius liv och tankar under samma period som Doktor Glas utspelas. 
 
Gregorius är en man av ansenlig ålder. Närmare beskrivs det inte, men jag tror att han är mellan 60 och 70 år. Hans första fru dog, och därefter gifte han sig med den unga Helga vars uppväxt Gregorius följt som vuxen. Kärleken han hyser mot henne, är dessvärre inte besvarad. Några scener skildrar detta ur fysisk bemärkelse. Många gånger berättas det om hur Gregorius nästintill förgriper sig på Helga på grund av hennes motsträvighet. Stundtals är det så fruktansvärda scener att jag var tvungen att se bort från texten. Usch. Fy tusan. Givetvis tar det kål på den unga kvinnan, och detta dilemma skildras i Doktor Glas. Helga brukar där gå till doktorn och be om hans hjälp att göra någonting åt saken. Han ordinerar följaktligen skilda sovrum, men Gregorius ställer sig på tvären. Dessutom tycker doktorn att prästen ska se till att komma till en badort för att låta sitt svaga hjärta vila. Under de sex veckorna ställs hela Gregorius världsbild på sin spets och han undrar om hans liv någonsin ska bli sig likt. 
 
Jag tror det var på Babel som de diskuterade huruvida författaren måste älska sina huvudkaraktärer eller inte. Om det ens är möjligt att skriva en hel bok om en person som man själv inte tycker om. Detta försökte jag begrunda medan jag läste Gregorius och jag förstår varför författaren Bengt Ohlsson stod ut trots att prästen har så många bristande egenskaper - han visar på verklig mänsklighet. Framställningen skildrar många mänskliga känslor och tankegångar kring hur en ska agera i olika situationer. Jag får uppfattningen om prästen som en djupt osäker person. Därför kan jag många gånger hysa empati för honom, men jag ogillar många av hans förhållningssätt mot omvärlden, så att säga. 
 
 
 
Boken i sin helhet tycker jag var väldigt bra. Fint språk. Fina beskrivningar. Det känns som att det är skrivet i Hjalmar Söderbergs anda, och därför känns hela romanen som insvept i ett soldis ungefär. Vissa ord och fraser var så vackra att jag för alltid ville låta dem vara inpräntade i mitt huvud. 
 
 
0 kommentarer