Tankar från en dal

Hej kompisar!
 
Från ett plöstligt ingenstans fick jag en stark längtan tillbaka till bloggis. Simon och jag var nyss uppe och gick på ett berg. Det var supervackert och jag saknar knappt havet? Istället porlar det från små bäckar längs hela vägen och smältsnö droppar från klipporna. Nästan havsljud. 
 
 
 
Jag blev så full av ljus och livsglädje efter vår prommis att jag tog tjuren vid hornen och beställde ett par vårskor. Nu kommer de alltså vänta på mig när jag kommer hem härifrån. Det är fint. 
 
 
Dessutom har jag kommit in i ett nytt skrivarflow!!! (hoppas att det inte tar slut för att jag skriver såhär?) Just nu snittar jag två sidor text om dagen. Supernöjd. Kanske är det för att vi under två veckor ska skriva en 15-sidors novell och för att jag började i typ måndags...? Och på så vis försvann en utav de två. Men ja, hur som så känns det kanon. Jag har börjat hitta mig själv i språk och ton och det är ju alltid kul. 
 
Jag har sökt skola nu i alla fall och det känns som att min framtid hänger på en skör liten sytråd. Det finns bara en väg jag tänkt att gå, och om övre makter (universitet) inte finner mina gymnasiepoäng lämpliga, vet jag inte vad jag ska göra av mig själv. Mitt leverne pendlar alltså mellan superglad och vettskrämd. 
 
Kram
från
mig 
 
0 kommentarer

Skrivet i tacksamhetsstund

Jag vill bara skriva ett slags tacksamhetsinlägg (fast jag egentligen borde skriva en gestaltningstext i skräcktema med begränsningar) för att jag har slagits av många tankar de senaste dagarna. 
 
Som ni vet var jag ju i Stockholm från i torsdags tills igår morse. Under den tiden träffade jag massor av människor. Victoria som jag ju känt i näääästan tio år?! Det är så sjukt. Hon, Rebecka, Agnes och jag träffades på Hällevikslägret då. Det är helt sjukt att vi hållit kontakten så länge, trots allt avstånd. Sedan tog jag en fika med Amanda, hon gick skrivarkursen i höstas och vi träffades på förra Stockholmsträffen. Den gången pratade vi om så otroligt mycket bra saker att det kändes om om vi känt varandra jättelänge? Och den här gången försvann två och en halv timme i som i ett knäpp mellan tumme och långfinger. Supertrevligt var det. 
 
Untitled
Untitled
 
Jag tog ju inga bilder på människorna det här handlar om, men här är i alla fall lite vinklar från Kaffeverket vid S:t Eriksplan.
 
Samma eftermiddag hade vi kursträff. Åh, älskar kursträffar. Jag mötte upp en annan Amanda på ett fik i Gamla stan (som jag numera är rädd för pga såg sex råttor där en natt). Hon är också en så otroligt klok och fin och inlyssnande person. Vi pratade ju om allting mellan himmel och jord och fick sedan skynda iväg till Nobelmuséet där vi träffade återstoden av klassis. Alltså inte allihop eftersom att det är en distansbaserad kurs, men ett par stycken. Det var supertrevligt. Plus underbara lärare. Önskar att vi var en vanlig klass och en vanlig skola. 
 
Tidigt tidigt onsdag morgon, åkte jag in till T-centralen och tog tåget mot Oslis. När klockan var typ halv 11 rullade tåget in på perrongen och där stod Josefine! Underbara människa. Vi har träffats totalt tre gånger någonsin och eftersom hon bor där tog vi en fika, innan jag skulle åka vidare till Simon. Sjukt trevligt. Jag önskar att vi kunde umgås jämt. 
 
Och så igår eftermiddag åkte jag till Hemsedal. Där stod min nummer ett bästa människa på jorden och jag blir typ knäsvag när jag ser honom. Simonpimon. Så just nu andas jag alltså in all kärlek som finns att uppbåda för att klara av de månader som är kvar tills han kommer hem igen. 
 
Och och och, som att förstärka all tacksamhet så vet jag att när jag kommer hem har bästa Nelly fyllt tjugo år, och jag vill krama om henne och ge henne present och jag vill träffa min Ebba också. Och denna saknade Nathalie också hoppas jag. Åh. JAG HAR VÄRLDENS BÄSTA MÄNNISKOR OMKRING MIG. 
1 kommentar

Bli som folk

ÅRETS BÄSTA BOK! Ja, det är alldeles säkert. Äntligen kommer någonting ut i bokvärlden som känns så otroligt naket. Ingenting är skrivet för att verka fint och det är verklighetens tragik som skildras. Fast inte som tragik då. För den som lever mitt i att är det ju livet sigsjälvt. Det är klart att jag inte har befogenhet att säga att det är någonting HELT NYTT i bokvärlden, verkligen inte, men den här novellsamlingen skiljer sig från allting annat jag läst åtminstone. Och den blev utgiven 2015. 
 
DSC_0909
Novellerna utspelar sig i Norrland och är till viss del skrivna dialektalt. Trots att mina släkter på båda håll har rötter allra högst upp, så har jag aldrig varit där. Jag har aldrig sett och förstått Sverige riktigt. På så vis hänger jag inte alltid med i svängarna, men det är bra texter ändå. För jag tänker att omskrivningarna agerar metaforer och att det landar på en djupt själslig nivå.  
 
DSC_0911
Och ibland fick jag gåshud. Vissa delar som egentligen kan te sig banala blev så otroligt starka och magontiga. Jag är så imponerad. Dessutom ska jag och klassen gå på en föreläsning av författaren herself. Det ska bli svinkul. 
 
Läs läs läs läs läs!
0 kommentarer